Tillökning =)

Efter lite motgångar den senaste tiden kände vi att vi behövde få in något positivt och roligt i vardagen. Jag och Max har funderat på det ett tag men tyckte att det var bäst att vänta tills vi varit på semester. Det hela gick fortare än väntat och plötsligt dök det rätta tillfället upp... =)

Vi har blivit med katt. Han heter Woody och är 18 veckor gammal och är en riktig gatukorsning mellan olika raser, dock ser han ut som en hederlig bondkatt.

En kollega till mig har fött upp honom på flaska sedan födseln så han är väldigt tillgiven och kelen. Han gick fram till Mira direkt när han såg henne och la sig bakom hennes rygg där hon satt och lekte. Han låter henne klappa och ta på honom utan några vidare protester.

Han har tidigare bott hos en annan familj där det ena barnet tyvärr blev allergisk mot honom. Min kollega hjälpte sedan familjen att förmedla kontakten mellan oss och det känns som att det hittills har blivit väldigt lyckad "adoption" =).

Den stora frågan var trots allt hur det kom att fungera mellan katten och Optimus. Till en början var de väldigt skeptiska mot varandra. Den store Optimus verkade otroligt nog mer rädd för katten än tvärtom.

Woody fann redan första natten sin tryggaste plats, ovanpå garderoberna i tvättstugan. Antar att platsen är noga utvald och att den valdes beroende på att Opti inte kan komma åt honom så högt upp. Där kan han sova lugnt och tryggt.

Under dagarna som gått har spänning släppt lite mellan dem. Men att vi så här snart skulle mötas av den här synen var väldigt oväntat. 

Visst är de söta tillsammans!


I söndags hade Mira besök av en av sina favoriter, storkusinen Agnes. De två gillar verkligen varandra, jag låter bilderna tala för sig själv.....

Jag hoppas att deras glädje för varandra fortsätter att vara så här stark när de blir äldre, då kommer de ha mycket roligt tillsammans!

Imorgon väntar en ny dag i de gröngula kläderna och i den tutande bilen.... =)

Egypten/BUS i Lund

I onsdags förberedde vi oss för en efterlängtad resa till Egypten. Vi har tidigare inte vågat flyga till utlandet bland annat pga Miras hjärtfel. Nu hade vi dock fått klartecken från hjärtläkaren som tyckte det var okej att åka iväg. Mira blev förkyld för någon vecka sedan och vi provade det mesta för att få henne bättre, när väl avresedagen närmade dig verkade det som att näsan inte rann och hon var riktigt pigg. Vi skulle "sola, bada och dricka pinacolada". Hon hjälpte oss tom att packa resväskorna....

Efter att Mira på onsdagskvällen hade ätit kvällsmat och skulle få välling började hon kräkas. Vi hoppades att det var något i maten som orsakade kräkningarna och att hon skulle bli bättre under natten. Planet skulle lyfta kl 07.00, så en tidig morgon väntade oss. När vi väl kom i säng hade vi fått ett sms om att planet var drygt två timmar försenat, då tänkte jag att vi hade kanske lite flyt i alla fall. Mira slutade kräkas vid midnatt och vaknade kl 04.00 och var törstig, vi bestämde oss för att försöka följa planen om hon inte kräkte fler gånger. Vi gick upp och gjorde oss i ordning och väckte Mira. Hon åt välling med god aptit och verkade må rätt bra efter att ha kräkts kvällen innan. Vi packade in oss i bilen och kände att nu är vi äntligen på väg...
Bilresan gick bra men när jag lyfte ut Mira ur bilen kräktes hon upp all vällingen igen, suck, efter några snabba blickar mellan mig och Max insåg vi att det bara fanns ett alternativ, att ställa in resan. Max tog hand om Mira och jag gick och sa till i incheckningen att vi inte skulle med planet. Vi satt och hämtade andan en stund och funderade på hur vi skulle fortsätta dagen. Efter några goda råd körde vi till barnakuten i Lund, vi var ju tvungna att skaffa ett läkarintyg till flygbolaget. Jag hade dock en oroskänsla i magen, det kändes som att något inte stod rätt till. Mira hade ju haft liknande kräkningar för ca två månader sedan, vi sökte då i Hbg och där avvaktade de med undersökningar och dagen efter var hon bättre så de hitta inte någon orsak till kräkningarna och vi skrevs hem. I Lund gick det lite snabbare. Vi kom in på ett rum direkt och läkaren kom in efter några minuter, han kallade in barnkirurgen och undersökningarna började planeras. Efter bara någon timme var röntgen i fullgång och Mira hade fått dropp och en sond i näsan.

De gjorde en passageröntgen, vilket tar lite tid. Man börja med att spruta in kontrast i magsägen via sonden och sedan följer man med röntgen hur vätskan fortsätter ner genom matsmältningssystemet. Kontrasten gick fint förbi området där hon opererades när hon var en vecka gammal men längre ner i tunntarmen verkade det ta stopp..... =( Nu började Mira bli riktigt matt och trött och det kändes som att vi inte fick någon riktigt kontakt med henne, utan det verkade presic som hon var i en annan inre värld.

Strax innan kl 17.00 fick vi reda på att de behövde operera henne för att kunna få reda på och reda ut det som orsakade stoppet. Vi visste tidigare att Miras tarmar inte ligger riktigt som de brukar och att hon har risk för att få sammanväxningar i buken eftersom hon tidigare varit opererad. Förberedelserna satte i fullgång och operationen planerades senare underkvällen.

Här är Mira badad och skrubbad med Descutan (hon som inte gillar att bada i balja i vanliga fall lyckades få in lite medel i högra ögat). Efteråt gosade hon och hämtade krafter i pappas famn.
Den här gången fick vi följa med in på operation ända fram tills hon blev sövd. Max fick säga hejdå i slussen och jag fick följa med henne in och hålla henne i handen när hon somna. Hon sov redan när de sövde henne, det kändes väldigt skönt och jag tror att hon inte uppfattade att något var på gång.

Här efter följde några hemska timmar i ovissheten. Vi lyckades slumra till en liten stund och precis då kom läkarna in på rummet och överrumpla oss. De hade goda nyheter och Mira mådde bra. Operationen hade också gått bra hon hade fått ett rosettliknande tarmvred ungefär mitt på tunntarmen som var orsakat av sammanväxningar. Troligen var det pga av förkänningar till detta som hon kräktes för ca två månader sedan. De första två dygnen sov hon mest och var bara vaken några korta stunder.

Här sover hon på min magen förmiddagen efter operationen. Den här ställningen gillade hon verkligen att sova i, lite konstigt med tanke på snittet på magen. Men hon hade ju antagligen inte sovit så om det gjort ont eller va obehagligt, det kanske snarare avlaste lite skönt.

Som tur var behövde de inte dela tarmen vid operationen utan hon fick börja dricka direkt efter.

Hon fick smärtstillande med hjälp av en epiduralkateter som går in i ryggraden och bedövar de området som de har opererat i. Det fungera antagligen väldigt bra för henne för hon verkade inte ha särskilt ont utan sov gott. Tyvärr fick de stänga av den lite tidigare än beräknat pga att apparaten började krångla. Några timmar efter fick hon väldigt ont och behövde  Morfin.

Efter tre dygn och ytterliggare lite vila var det som att vända på en hand. Vi började skymta hennes härliga smail och glimten i ögonen. Nu började väntan på att hon skulle bli bättre mindre dryg och Mira förgyllde tiden med att busa, charma personalen och leka med hennes nya docka som hon fått av oss.

 Vi väntade på kvittot som skulle visa att allt fungera som det skulle i hennes lilla mage, vi blev glada för varje liten fis och vi väntade bara på den "stora" leveransen.... =)

Här är Mira lika glad som oss för att allt fungerar som det ska och vi hoppades på att snart få komma hem. Bilden är tagen igår och nu sitter jag hemma i vår soffa och bloggar. Mira sover gott i sin egen säng. Självklart är jag lite orolig och springer in på hennnes rum titt som tätt men än verkar hon sova väldigt lugnt och gott.

Nu är vi väldigt glada för att inte resan blev av, tänk om vi hade behövt operera henne där nere. Läkarna trodde att det hade behövts om vi satt oss på planet. Usch, hemska tanke....

Detta var allt från oss för denna stund.

God natt!

Fortsättning....

För någon vecka sedan hade jag väldigt mycket olika tankar som cirkulerade och låg och kändes som ett litet åskmoln inom mig. Det kändes som att det antingen kunde dra bort och lämna ett härligt solsken efter sig eller bryta loss och bli en riktigt oväder, eller är svaret så svart eller vitt? Jag tror inte att det är så. Ibland känns livet väldigt ljust, vitt och härligt men ibland även väldigt trist, orättvist och svart. Men där emellan anser jag att det finns många olika nyanser av grått. För mig och säkert för många andra är det de grå nyanserna som innebär vardagen med rutiner, måsten, stress men även mys, lek och kärlek varvat om vartannat.

Den situation jag befinner mig i just nu beror både på mina egna val och slumpen. Ett liv tillsammans med Max har jag själv valt och skulle inte vilja ha något annat. Han är en del av mig och den delen skulle jag aldrig vilja dela med mig av till någon annan. Utan honom är jag inte mig själv, vi har växt ihop och anpassat oss till varandra. För mig är vi det perfekta paret, vi tycker lika i mycket men vågar även säga ifrån när vi tycker att något inte är okej. Ett annat stort plus är att vi har förståelse för varandras intressen. Tidigare höll jag på mycket med hästar och då fans Max där och ställde upp och stöttade mig när det behövdes. Nu är det mer Max tur att utöva det han har velat ända sedan han var liten, han har köpt motorcykel och kör enduro. Det unnar jag honom även om jag ibland är lite tjatig ;-).

Jag vill även passa på att tacka Mamma och Pappa för all tid, energi och pengar de har lagt ner på mig och mitt stora intresse för hästar. Ni vet att det har betytt mycket för mig och är en del av mig även om jag inte håller på med det just nu. Det är en av dem sakerna jag skulle vilja ändra på. Jag vet att jag inte har möjlighet att skaffa någon egen häst just nu, men jag skulle så gärna vilja rida någon gång i veckan. Att ha släppt mitt stora intresse för hästar känns väldigt konstigt och det känns som något inom mig fattas. Det känns som jag inte är mig själv utan hästarna. Visst jag tränar en del men det är inte mitt intresse på det sättet utan mer en del av mitt arbete.

Nu kommer vi sådär helt naturligt över på min utbildning och mitt jobb. Att jag började läsa till sjuksköterska var egentligen en ren slump och ödet spelade in. Samma vecka som Max fick besked om att han skulle bli placerad i Karlskrona fick jag besked om att jag kommit in på sjuksköterskeutbildningen (som jag sökt mest för skojskull). Jag bestämde mig för att ge det en chans och vi tog vårt pick och pack och flyttade till Karlskrona. När jag väl börjat kändes det helt rätt. Som jag skrivit tidigare kan jag inte tänka mig något bättre lämpat yrke för mig. Att jag sedan läste ambulansvidareutbildningen var också bara av en händelse. Jag visste att det var svårt att få jobb som sjuksköterska i Karlskrona och sökte några olika utbildningar utifall jag inte skulle få något jobb. När jag sedan fick beskedet om att jag var antagen till ambulans vuben kändes det självklart. Så med tanke på mitt jobb är det inget jag vill ändra på mer än att jag vill börja jobba igen och det ska jag ju i morgon =).

Sen har vi ju fått en underbar liten dotter med Downs syndrom. Hon förgyller vårt liv och ger oss så mycket värme, glädje och kärlek. Visst har vi haft det tufft emellanåt men det är inget jag kan eller vill ändra på. Mira har hittills gett mig så mycket mer än vad jag någonsin kunnat vänta mig av mitt barn. Vi har lärt känna så många härliga och underbara människor som vi troligen aldrig kommit i kontakt med om vi inte haft en unik liten prinsessa. Hon bevisar gång på gång för oss att ingenting är omöjligt och att vi inte ska sätta några gränser för vad hon kan och inte kan klara av.

Att jag har blivit en tanke och känslomänniska tror jag bara är positivt och är ett bevis på att man hela tiden fortsätter att utvecklas som människa även om man känner sig vuxen. Jag tror det är nyttigt för mig att jag tänker efter en extra gång på varför och hur saker är samt hur jag vill att det ska vara. Det hjälper mig att lite mer målinriktat och eftertänksamt köra på i fullfart framåt. Vilket jag har kommit fram till är en del av mig själv, mitt sätt att leva och inte ett sätt att fly mina känslor. Även om jag ibland känner mig lite stressad, älskar jag ju att ha många bollar i luften. Jag är ju en utåtriktad och glad människa som tycker om att umgås med och lära känna nya människor som kan berika mitt liv.

Bryr jag mig egentligen om vad andra tycker? Ja och nej, såväl positiv som negativ kritik kan vara bra. Det får mig att tänka efter och motivera mina val. Rent struntprat bryr jag mig däremot inte om. Så länge jag är tillfreds med mig själv och kan stå uppför och motivera varför saker och ting är som de är ska jag försöka att inte bry mig om vad andra har för åsikter.

Och såklart kommer det ett par bilder....

Min älskade Mira!

Miras nya grej, hon kelar med både det ena och det andra =)