Lattemamma =)

Ja, ibland känner jag mig som en sådan. Det blir rätt mycket fikande med de andra nyblivna mammorna. Vi har så "otroligt mycket" att diskutera tillsammans, tiden bara flyger iväg när vi träffas. I måndags gick jag från en fika med det ena gänget till nästa. Oftast känns det som att jag är en i mängden. Det känns skönt och jag tror jag behöver vara det. Det verkar som de tar allt det här med Mira väldigt bra. Det känns skönt att kunna vara helt öppen med allt, tror jag har gjort rätt i att vara det från början. Jag hoppas att de känner att de kan ställa frågor osv. Gör inte jag någon stor grej av det så hoppas jag att de inte gör det heller. Tror snarare att de har börjat få sår i öronen efter allt mitt tjatande... =) Ibland känner jag mig dock lite frånvarande när vi träffas och mina tankar cirkulerar på ett helt annat håll. Då känns det rätt skönt att bara sitta med och lyssna på alla små småbarns problem, som inte verkar vara så små för oss nyblivna mammor. Men jag antar att det är så det ska vara när man precis har blivit mamma.

Jag hade rätt dåligt samvete för Optimus skull när jag väl kom hem så då fick det bli en långpromenad. Det kanske var välbehövligt med tanke på läckerhetenerna jag hade tryckt i mig med... ;-)

Idag har vi varit på habiliteringen och börjat en intensiv kurs i Downs syndrom. Det blir sex träffar under en två veckors period. Återkommer längre fram med en utvärdering.

Ta det lugnt där ute och var rädda om er!

Välkommen till Holland

När vi hade fått vår unika och speciella lilla Mira fann jag den här lilla texten på nätet. Den beskriver verkligen känslan med att få ett annorlunda barn på ett bra sätt. Den har hjälpt mig att komma vidare och försöka njuta av allt det underbara och annorlunda vi har framför oss med Mira. Läs gärna texten innan ni tittar på filmklippet som kommer efter.

Jag blir ofta ombedd att beskriva hur det känns att leva med ett barn med funktionshinder - att försöka hjälpa människor som inte har gjort denna unika erfarenhet att förstå, att föreställa sig hur det skulle kännas. Det är så här...

När du väntar barn är det som att planera en fantastisk semesterresa - till Italien. Du köper en bunt guideböcker och lägger upp en underbar rutt: Colosseum. Michelangelos David. Gondolerna i Venedig. Du kanske lär dig några användbara fraser på italienska. Allt är väldigt spännande.

Efter månader av ivrig förväntan kommer äntligen den stora dagen. Du packar väskorna och ger dig iväg. Flera timmar senare landar planet. Flygvärdinnan kommer in och säger: "Välkommen till Holland."

"Holland?!?" säger du. "Vad menar du med Holland?? Jag bokade en resa till Italien! Jag skulle vara i Italien. Hela mitt liv har jag drömt om att åka till Italien."
Men flygrutten har ändrats. De har landat i Holland och där måste du stanna.

Det väsentliga här är följande: De har inte tagit dig till en förfärlig, vidrig, snuskig plats, full av farsoter, hungersnöd och sjukdomar. Det är bara en annorlunda plats.
Så du måste bege dig ut och köpa nya guideböcker. Och du måste lära dig ett helt nytt språk. Och du kommer att möta en helt ny folkgrupp som du egentligen aldrig skulle ha mött.
Det är bara en annorlunda plats. Det är lägre tempo än i Italien, mindre tjusigt än i Italien. Men efter att du varit där ett tag tar du ett djupt andetag, ser dig omkring... och upptäcker att Holland har väderkvarnar... och Holland har tulpaner. Holland har till och med verk av Rembrandt.

Men alla du känner är upptagna med att resa till och från Italien... och alla skryter de om vilken härlig tid de hade där. Och i resten av ditt liv kommer du att säga "Ja, det var dit jag skulle åkt. Det var vad jag hade planerat".

Och den smärtan kommer aldrig, aldrig, aldrig någonsin att försvinna... därför att förlusten av den drömmen är en mycket, mycket betydande förlust.
Men...om du ägnar ditt liv åt att sörja över att du aldrig kom till Italien, kommer du aldrig att kunna glädjas åt det mycket speciella, det väldigt härliga... med Holland.

© Emily Perl Kingsley, 1987. 

Här kommer ett bildspel på en underbar liten pojke med DS.
Låten har hans pappa skrivit till honom och är baserad på dikten ovan!

Fotodag

Idag har vi inte haft något speciellt inplanerat, så skönt med sådana dagar ibland. Vi har mest bara myst och fotograferat. Hon är ett riktigt charmtroll och växlade i humör från den ena sekunden till den andra.
Titta och njut!

 Bäst att hon redan nu börjar vänja sig vid att ha ridbyxor.......=)

Beskedet

Ja, vår lilla Mira föddes med Downs syndrom. Det var inget vi visste om under graviditeten utan fick reda på det efter födelsen. När jag fick upp henne på bröstet för att prova amma, kände jag att det var något som inte stämde. Nu idag vet jag inte vad det var som gjorde att jag fick den känslan. Hon hade lite sneda ögon, men vilken bebis ser inte lite konstig ut efter att ha legat i magen i nio månader.

Trötta och försöker mysa i sjukhusmiljön!

Jag försökte tränga bort tanken, men det gick inte. Jag sa till Max att jag tror att hon har Downs syndrom, han tittade på henne och kunde inte se nått. Trots allt kallade vi i BM, hon kunde inte heller se något speciellt men tog vår oro på allvar och kallade efter en barnläkare. När Mira var en timme gammal gjordes den första läkarundersökningen. Doktorn fann vissa tecken som kunde föranleda misstanke om Downs men det var diffusa tecken och diagnosen var långt ifrån säker. För att få ett säkert besked togs det kromosomprov. Svaret på provet skulle dock dröja fyra arbetsdagar. Dessa dagar var några av de mest jobbiga i mitt liv.

Mira mådde bra och vi fick komma upp till BB efter några timmar på förlossningen. Hon kom igång med att suga på bröstet med en gång och hon hade inga tecken på några medicinska problem. Nu i efterhand känner jag att bemötandet på förlossningen var under all kritik. Vi fick inte någon information och det var ingen som direkt vågade möta oss i vår rädsla och oro. Max åkte hem för att hämta datorn och vi började leta efter information på internet. Tyvärr var ju detta inte det bästa, vi hittade massa information om alla komplikationer och problem. Det kändes som att jag skulle gå under. Jag hoppades att allt bara var en mardröm och att jag skulle vakna snart.

De kommande dagarna levde vi i hopp och förtvivlan. Vi försökte glädjas över vår lilla flicka, hon mådde ju trots allt toppen och hon var precis som vilket barn som helst. Hon åt, sov och bajsade…. =) allt såg normalt ut. Mina tankar kretsade mest kring Downs syndrom och jag inser nu att det var en massa vanliga frågor som jag glömde ställa under tiden på BB. Jag och Max mådde inte särskilt bra av att vara på BB, vi hade ingen att prata med och här på BB får man inte ta emot några besök. Vi satt inom de fyra vita väggarna och bara tittade på varandra. När vi kom ut i dagrummet var där en massa nyblivna föräldrar med sina små bebisar. Konstigt nog verkade de inte särskilt glada. Eftersom allt såg bra ut med lilla Mira valde vi att åka hem innan vi fått beskedet på kromosomprovet. Vi blev hemskrivna på fredagen och fick tid för läkarbesök på måndagen. Under helgen kändes det lite bättre och vi hade våra föräldrar på besök för att kunna tänka på något annat. Vi började inse att hon är världens ljuvligaste lilla unge oavsett vilket. Vi hade nästan intalat oss att hon inte hade Downs syndrom, ansiktsdragen hade börjat ordna till sig och vi levde i hopp.

På måndagen skulle vi få ”domen”, Läkaren tittade på lilla Mira och frågade hur helgen hade varit. Jag letade hela tiden efter svaret i sättet han pratade och förde sig. Då frågade han plötsligt om vi hade någon familj i närheten…. Jag och Max tittade på varandra och säger nä, de bor inte här. Läkaren svarade att vi kanske ska sätta oss ner och prata. Då visste vi svaret. Även om det var ett tråkigt besked var det skönare att veta än att gå i ovissheten. Nu började bearbetningen och det var bara att acceptera det som skett och göra det bästa av det.

En bestämd liten tjej som redan sätter gränser!

På onsdagen innan midsommar började Mira kaskadkräka, jag hade tidigare påtalat för sjukvården att hon hade kräkte en del, men dock inte på det sättet. Jag blev orolig och kontaktade sjukhuset. Det visade sig att Mira hade en förträngning i övergången mellan tolvfingertarmen och tunntarmen. Mira åker ambulans ner till BUS i Lund och hon opereras natten till midsommar afton. I förberedelserna inför operationen görs ett ultraljud av hjärtat som visa att hon även har ett hjärtfel som är typiskt för barn med Downs. Hon har i nuläget inga symtom av hjärtfelet men det kommer behöva åtgärdas med operation troligtvis när hon är sex månader. Bukopertionen gick bra och hon fick mat visa sond redan morgonen efter. Hon vårdades i Lund i två veckor och ytterligare en vecka här hemma. Personalen på BUS i Lund var helt underbara och fantastiska på att bemöta oss som föräldrar till ett speciellt barn. En kvart efter att de ringde från operation och berätta att allt hade gått bra satt båda överläkarna inne på vårt rum. De ritade bilder och förklarade hur allt hade gått till och tog sig verkligen tid till att svara på de många frågor vi hade. Tänk om all vårdpersonal kunde känna och visa sådan empati som de gjorde.

Nu efteråt har matningarna tagit rätt lång tid, ibland över 1 1/2 timme för att få i sig tillräckligt med mat. Till en början skulle hon dessutom äta minst var tredje timme. Däremellan skulle jag hinna pumpa ut ny mat och själv förhoppningsvis hinna äta och sova lite. Nu har det i alla fall blivit mycket bättre och hon sover för det mesta hela natten och äter 5-6 gånger/dag och följer sin viktkurva. Nu går vi bara och väntar på att hjärtoperationen ska bli gjord, och hoppas att hon har klarar det med galans. Hitintills har hon varit en riktig kämpe.


Mira är vår underbara, älskade lilla tuffa tjej med en extra kramkromosom!

Ett nytt ledmotiv för mig som förälder;
Föräldrar väljer inte sina barn, utan barnen väljer sina föräldrar!

Bad :-)

Det är inte mycket som går upp emot att gosa och sniffa på en nybadad bebis i en varm handduk! Helt ljuvligt! Synd att väcka henne för att ta på blöja. Väntar bara på att det ska bli varmt och blött i knät, men det är det värt. Jag älskar hennes stil!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Vaknade med ångest....

Usch... jag var nästan gråtfärdig när jag vaknade i morse. Vi hade ett läkarbesk inbokat på habiliteringen idag. Det var till en ny doktor och jag hade försökt ändra till en doktor som vi haft tidigare och jobbar på habiliteringen. De sa att hon hade lång väntetid och att de hade påtalat från barnavdelningen att vi skulle ha en tid för läkarbesök. Det hade ju känts skönt att träffa en doktor som vi varit i kontakt med tidigare. Jag vet inte hur många olika personer vi har träffat inom sjukvården sen Mira föddes, det börjar nog närma sig hundra.

Eftersom det var påtalat från barnavdelningen att vi skulle ha ett läkarbesök började genast mina tankar snurra igång. Hade de hittat nått nytt med Mira som vi inte visste om innan!? Jag kan inte fatta att jag som själv är inom sjukvården tycker det är jobbigt att åka till sjukhuset. Antagligen är jag väl rädd för att vi ska få fler tråkiga besked. Hela natten har jag legat och vridit på mig, det känns som jag har en stor klump i magen som bara ligger och trycker. Dessutom krånglade Mira med maten på morgonen och åt bara lite av det hon borde. Hon blev ju vaccinerad i onsdags, så förhoppningsvis är det därför hon är lite trött och inte har aptiten som hon brukar.

Väl där möte den "nya" doktorn mig. Hon gjorde en vanlig läkarkontroll och hittade inga avvikelser med Mira. Det visade sig inte finnas någon speciell anledning till läkarbesöket utan det var bara en rutinkontroll. Man kan ju verkligen säga att de håller koll på henne. Hon har ju träffat doktorn minst var fjortonde dag sedan hon föddes och specialpedagog, sjukgymnast, sjuksköterska, logoped, BVC-sköterska och kuratorn däremellan.

Dagen efter bukoperationen, hon sover sig igenom alla bekymmer!

Första gången hon fick lämna rummet, alla slangar och apparater på släptåg.

Vilken skillnad det är att va på sjukhuset som patient/förälder i jämförelse med att va där i min yrkesroll som sjuksköterska. Jag tror att hela denna resa kommer vara väldigt nyttig för mig i min profession. Jag hoppas verkligen att min oro och ångest inför läkarbesöken avtar snart. Jag vill ju verkligen inte att det ska spegla av sig på Mira, så att hon blir rädd för att åka till sjukhuset.

Tre månader sedan!

Ja det var då allt började, som en solskens historia!

Lyckliga och förväntansfulla blivande föräldrar

Kvällen den 15/6 lämnade mina föräldrar mig på tågstationen för att jag skulle åka hem till Karlskrona. Jag hade en tid hos barnmorskan den 16:e på morgonen (Jag hade flera gånger försökt byta tid för att kunna stanna några dagar längre nere i Skåne men ej lyckats) Tågresan var jobbig och jag gnällde över hur obekväma sätena var och jag började få ont i mage och rygg. Max mötte mig på stationen i Karlskrona och vi promenerade hem. Under promenaden fick jag några sammandragningar och vi fick stanna och pausa 3 gånger.  I vanliga fall tar det 10 min att gå hem. Åter igen beklagade jag mig över hur dåliga tågen var =)

Väl hemma gick vi och la oss. jag hoppades att vila skulle hjälpa mot ryggvärken och att sammandragningarna skulle avta. Jag kunde dock inte somna och började klocka hur tätt sammandragningarna kom. De kom med 5 min mellanrum, magen blev hård som ett bowlingklot men de gjorde inte direkt ont. Jag hade varken märkt av någon slempropp eller fostervatten.

Klockan ett fick jag rådet av förlossningen att stanna hemma så länge jag kunde hantera smärtan. Jag bodde ju bara 5 min från sjukhuset så jag fick vara hemma och försöka vila. Med hjälp av värmedyna och TENS bädda jag ner mig på soffan så att Max skulle kunna sova. Klockan tre väckte jag honom för att batteriet hade tagit slut i TENS apparaten. Max for runt i lägenheten och letade efter nya batterier. Det slutade med att han fick plocka ner brandvarnaren =)

Slemproppen kom och värkarna började göra mer ont. Efter en dusch ropade jag på Max, det var dags att ta oss till sjukhuset. Efter lite pyssel hemma var vi äntligen på väg. När vi står i trapphuset känndes det som att bebisen verkligen var på väg och jag behövde krysta. Färden till sjukhuset kändes fruktansvärd.

På förlossningen möte de oss med ett väldigt lugn. När de sedan väl märkte hur ont jag hade och hur tätt värkarna kom blev det lite mer fart. Efter tre värkar kom massvis med fostervatten och efter ytterliggare fyra värkar kom vår lilla Mira till världen. Från att vi parkerade bilen till att jag hade henne på bröstet tog bara 40 min. Hon föddes kl 07.30 den 16/6 2010. Hon var 47 cm lång och vägde 3235 gram. Jag är väldigt glad över att förlossningen gick så snabbt och smidigt och ser tillbaka på förlossningen med positiva minnen. Jag vågar knappt säga det, men otroligt nog gjorde det mindre ont än vad jag hade väntat mig.

Visst ser jag oförskämt pigg ut

Fram tills nu var allt som vi hade väntat oss och hoppats på. Vi hade vinden i ryggen och solen värmde.

Efter några minuter växte en oroskänsla sig allt starkare inom mig, det var något som inte stämde.

Vår gemensamma resa tog en helt annan väg än vad vi hade kunnat tänka oss. En väg till obekanta marker där allt var nytt och annorlunda. Livet fick en helt ny innebörd och betydelse på några minuter. Tillsammans bestämde vi oss för att vi klara av denna resa oavsett vilka farthinder och gupp som skulle komma i vår väg. Med rädsla och oro i bagaget var det bara att fortsätta resan ut i det okända och främmande.

Meningslöst pappersarbete!

När Mira föddes var det en massa entusiastiska försäkringsbolag som ringde upp oss för att vi skulle teckna barnförsäkring hos dem. Till en del svarade jag bara att jag inte orkade prata och att vi fick återkomma. Men ibland orkade jag lägga lite mer energi och började fråga om vad som gällde barn med Downs syndrom. Det visade sig vara en  hel djungel. Men sammanfattningsvis fick jag svaret att vi troligtvis inte kunde teckna någon försäkring för henne, i så fall var det en olycksfallsförsäkring. Jag fick rekommendationen att fylla i en ansökan om försäkring och skicka till de olika försäkringsbolagen för att beskriva situationen.

Efter varje samtal blev jag lika ledsen och besviken. Det räckte inte med att Mira hade Downs syndrom utan skulle även särbehandlas på andra sätt. Kuverten med blanketter från de olika försäkringsbolagen damp ner i brevinkastet och jag staplade dem på hög.

Efter ett tag tog jag dock mig i kragen. Jag började sätta mig in i de olika försäkringarna och fyllde i ansökningarna. Ni som har gjort det vet vad jag pratar om.... hälsodeklaration... varje liten åkomma och symtom ska beskrivas ut och in i det oändliga.

Har du någon sjukdom?
När hade du senast några symtom?
Var och av vem har du behandlats (fullständig adress, namn och nummer)?
När blev du besvärsfri?

Och så här fortsätter det, besvara dessa frågor när det gäller Downs syndrom om du kan!
Hm... Är Downs syndrom en sjukdom eller ska jag nämna alla personerna på habiliteringen? Besvärsfri.... är det ett besvär att ha DS eller blir man någonsin besvärsfri?

I alla fall tog det massor med tid att fylla i de alla olika formulären. För ni tror väl inte att man kan skicka samma formulär till de olika försäkringsbolagen!? Nejdå, varje bolag har sitt eget formulär med krångliga och invecklade frågor!

När väl breven var postade var det bara att vänta på att ansökningarna skulle granskas och besluten fattas.

Varje svarsbrev inleddes med: - Pga av att Mira har Downs syndrom kan ni inte teckna vald försäkring. Nähä... har Mira Downs syndrom!? Det var något nytt! Tänk att jag missat det! Dessutom, varför skulle jag lägga ner en massa tid på att fylla i blanketterna när det hade räckt med en mening;
-Vilken försäkring kan vi teckna för vår dotter som har Downs syndrom?

De hade dock olika varianter på olycksfallsförsäkringar som vi kunde teckna. Så det var bara att börja läsa igenom alla papper på nytt, för att försöka välja den försäkring som verkade mest vettig och prisvärd. Varför ska vi betala en massa pengar när vi ändå kanske inte kan få ut något för det!? Jag kan slå vad om att om Mira skulle cykla omkull och slå sig skulle hon inte få ut nått pga att hon har Downs syndrom. De kan säkert hitta någon bra anledning till att hon har lättare cyklar omkull.

Efter all pappersexercis lyckades vi dock välja en försäkring!

Men, ingen försäkring i världen skulle kunna ersätta en skada på vårt fantastiska lilla underverk om det skulle hända något! Vi älskar henne oavsett om hon har DS eller inte!

Dax att börja jobba!

Jag var på jobbet hemma i Skåne i helgen. Det var så roligt att träffa mina kollegor, saknar dem faktiskt. Jag älskar mitt arbete och känner verkligen att jag hittat rätt. Jag som sa när jag var liten att jag aldrig skulle jobba inom vården =).  Det blev bestämt att jag ska börja jobba lite smått. Det börjar med två utbildningsdagar för att komma i kapp med det jag har missat under tiden jag varit borta. Ni behöver inte vara oroliga, jag ska vara "fit for fight" när jag är väl sitter i ambulansen igen =).

Det känns som en evighet sedan sist, jag har ju varit hemma sedan mitten på februari på grund av att jag blev förbjuden att fortsätta jobba efter graviditetsvecka 20. Jag ska dock inte jobba så mycket, det blir någon helg då och då när Max är ledig. Förhoppningsvis drygar det ut föräldraledigheten lite så att jag kan vara hemma längre med Mira. Sen kanske det kan vara skönt att göra lite för sig själv emellanåt. Dessutom får Mira och Max lite kvalitetstid för sig själva (slipper att jag är med och lägger mig i). Även om jobbet ibland kan vara tungt kan det nog vara bra att komma bort lite för att ladda batterierna. Få mer kraft och energi till att kunna stötta Mira på bästa sätt!

Ta det lugnt där ute och var försiktiga, än är jag inte tillbaka!

Borta bra men hemma bäst!

Oj, vilken vecka det har varit! Vi började i måndags med att åka till Kosta Outlet. Det blev en himla massa shoppande, framförallt för Max del. Jag hittade faktiskt en flisoverall till Mira från Polarn och Pyret, det var dagens bästa köp enligt mig själv.

På tisdagen packade vi bilen och begav oss ner till Skåne för att hälsa på familj och vänner. Dagarna har varit hektiska men vi har hunnit med en hel del. Vi hann tom träffa några vänner för ovanlighetens skull. Jag vet att det blir alldeles för sällan, men ni betyder så mycket för mig och jag uppskattar verkligen de få tillfällen vi får att träffas. Ni vet vilka ni är och jag saknar er oehört mycket emellanåt!

Helgen avrundades med ett mycket trevligt kalas för min stora syster som är helt underbar. Hon finns där för mig och ställer upp för mig när jag än behöver det.  Jag hoppas att hon även känner att jag finns där för henne. Även om det kanske är jag som mest har behövt hennes stöd den senaste tiden.

Morgonmys hemma i Skåne!

Tidigt i morse åkte vi tillbaka hem till Blekinge för att vara med vid ett dop. Jag gillar faktiskt traditionen och vi har bestämt oss för att även Mira ska döpas. Det infinner sig en speciell mysig stämning i kyrkan. Det kändes som att detta dopet blev en liten "generalrepetition" inför Miras dop nästa månad. Dopet blir i samma kyrka och med samma präst som vigde mig och Max för över två år sedan.

En av mina favorit bilder från bröllopet

Hehe, känns som detta inlägg blev en liten hyllning till vänner och familj, men det är de väl värda!
God natt alla där ute!

Fördomsfulla människor!

Usch vad jag ogillar fördomsfulla människor! Att folk bara kan ha åsikter om människor som de inte ens har träffat! Känner att jag behöver vräka ur mig lite irritation! Det kanske finns en anledning eller förklaring till att det inte riktigt blev som förväntat. Är det då bättre att snacka en massa dynga bakom ryggen på folk!? Är det inte bättre att konfrontera personen i fråga så att denne får en chans att förklara sig!? Oftast ligger det en helt naturlig och vettig anledning och förklaring bakom det hela. Är detta inte bara så typsikt hästmänniskor, de har hela tiden åsikter om allt och alla! Jo visst är jag väl själv en "hästtjej", men jag har aldrig träffat på så många fördomsfulla, avundsjuka, trångsynta och skvaller benägna människor som inom hästvärlden!

Jag och en väninna har ett litet måtto i vår relation. Är det något vi irriterar oss på hos varandra är det bättre att ta upp det än att gå och fundera och bli ledsen. Vi har lärt oss att det alltid finns någon vettig förklaring bakom det hela. Saker man säger eller gör kan ju faktiskt såra någon annan utan att man vet om det!
Vår relation växer sig starkare för varje dag som går tack vare vårt lilla måtto!

Tack för att du finns och inte dömer mig på förhand!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Vart tog helgen vägen?

Helgen har bara susat iväg. Max har jobbat hela helgen och jag har haft besök. Väldigt skönt att få lite hjälp med Optimus när vi är ensamma hemma. Det blir lite krångligt med de tidiga morgon turerna och sena kvälls turerna. Mira får snällt hänga med i bärsjalen eller selen. Det går rätt bra men det blir ju väldigt korta rundor. Tycker lite synd om stackars Mira som åker ut i pyjamasen.. =)

I fredags träffade vi logopeden och specialpedagogen på habiliteringen för första gången. Det känns verkligen som att det är en ny värd som öppnar sig. Även om jag själv jobbar inom vården har jag aldrig varit i kontakt med habiliteringen och de som jobbar där.

Vi fick lite information om vad de kan hjälpa oss med och hur vi kan hjälpa Mira. Mira kommer att utvecklas precis som alla barn och vi ska egentligen inte göra något annorlunda. Skillnaden är att varje steg i utvecklingstrappan kommer ta lite längre tid för Mira att ta sig förbi, varje "platå" kommer att vara lite längre. Genom att vi som föräldrar är mer medvetna om hennes utveckling och vad vi kan göra för att är att hjälpa och"pusha" henne lite på vägen kan vi försöka påskynda det hela. Varje steg i utvecklingen kommer inte lika naturligt för Mira som för andra barn. På habiliteringen hade de en lite leksak som Mira gillade, "gubben glad/gubben ledsen". Lördagens shoppingtur avrundades med att vi köpte en egen "gubben glad/gubben ledsen" till Mira. 

Hehe.....en väldigt enkel leksak, men jag antar att det är de intensiva ögonen hon har fastnat för.

Nähä, nu ska jag och Mira gå en runda med Opti. Hoppas att det inte är alltför kyligt!

Nu är sommaren över... =(

Idag har vi plockat upp båten från vattnet så nu börjar det verkligen kännas som att sommaren går mot sitt slut. De sista dagarna har det varit höst i luften och det skulle väl bli mer sådant väder i helgen. Trots att vi inte hunnit med att använda båten så mycket i sommar är jag väldigt glad för att vi har den. Det är så skönt att bara packa lite god mat och ge sig ut på havet och lägga till vid någon ö. Snacka om avkoppling! =) Min man som i vanliga fall är rätt rastlös kan även han varva ner när vi kommer ut med båten. Längtar redan till våren när det är dax att sjösätta igen =)

Besöket på BVC gick bra och hon följer precis sina kurvor och än är det inget som avviker från det "normala". Hon var en riktig liten vilde på skötbordet när doktorn undersökte henne, jag har själv aldrig sett henne lyfta på huvudet på det viset som hon gjorde när hon låg där på magen. Någon muskelslapphet kan vi inte tala om ännu i alla fall!

Vår lilla båt som är ny för säsongen

Miras första båttur

Även Opti gillar att springa runt ute på öarna

29/8 Sista båtutflyckten

 Nähä nu ska Mira få lite mat och sen blir det loppelådan! =)

 

Mysmorgon

Nu ligger vi här i sängen och myser. I natt har Mira sovit riktigt bra och jag känner mig rätt utvilad. I em ska vi till BVC och träffa doktorn, ska bli spännande att se hur mycket hon har gått upp i vikt! Jag har blivit lite mer avslappnad vad det gäller matningarna den senaste tiden. Antar att hon inte kan vara lika hungrig alltid, det e ju inte jag. Tänk om någon skulle tvinga i mig ett stort tallrik gröt när jag själv inte alls var sugen eller hungrig. Vi får hoppas att hon har gått upp i vikt som hon ska utan mitt trugande!



Nu får vi se om jag får upp inlägget, testar att blogga från min oumbärliga iphone!

Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Landsvägsgatan,,Sverige

Uppdatering

Idag blev det mest en uppdatering på mina sidor (Om mig och Mira), jag kommer antagligen att fylla på mer med tiden. 

I fm var jag på Mamma/Barn gympa för första gången. Väldigt roligt, vi var ungefär 25 mammor som var där med våra små bebbisar. Barnen bara fann sig i att ligga på golvet utan att skrika eller gråta och titta på oss otränade mammor som försöker komma i form. Antar att det kan vara rätt underhållande, kanske inte så konstigt att de höll sig lugna... =) Usch vad jag har tappat muskler... kommer ta tid att få till baka den styrka och kondition jag hade innan jag blev gravid. Jag kanske inte ska gnälla, det har trots allt inte ens gått tre månader sedan hon "ploppade" ut!