GOD JUL

Så här framåt småtimmarna får jag äntligen tillfälle att sitta vid datorn en stund och önska alla er bloggläsare en riktigt GOD JUL! Mira har hunnit med att träffa tomten två gånger och öppnat en väldans massa julklappar. Såklart blev en av favoriterna en låtsas mobil som säkerligen var den billigaste lilla present hon fick, men det är väl så barn är.... =) än iallafall, antar att det blir annorlunda när hon blir lite större.

Här kommer en serie bilder från årets julkort. Foto: Alexander Knoester

Nu ska jag krypa i säng och ladda inför morgondagens montering av det nya köket, bord och stolar.... =)

Natti natti

Dagarna flyter på.....

.... och snart är julen här.

Det känns som att dagar flyter ihop till veckor och tiden bara springer iväg. Vardagarna består av ett pussel för att få ihop dagis, barnpassning och mitt jobb och en längtan efter att Max ska komma hem. På helgen ska allt hända och det känns som vi bara hinner med hälften av det vi vill innan det är måndag igen. Det är skönt att vi har kommit så pass långt som vi har i huset och att vi slipper håller på att stöka runt i renoveringskaos i alla fall.

Jag tycker att det är lite tråkigt att jag inte hinner med att blogga mer än vad jag gör just nu. Viljan finns här men jag hinner inte riktigt med och jag prioriterar att sova. Jag har börjat få anfall med migrän den senaste tiden och i dag var det dags igen. Nu ikväll känner jag mig bättre men jag behöver mer sömn för att bli pigg och fräsch.

Förra helgen var vi iväg och gjorde den årliga fotograferingen. Lägger upp några bilder, julkorten håller jag på ett tag till... =)

Tack familjen Knoester som ställer upp med studio, inspiration och framförallt fotografering. Det är så härligt att komma hem till er, man känner sådan gästfrihet och det bjuds på super god mat. Tack än en gång!

Foto: Alexander Knoester

 Familjen Nordberg

Nu har Mira verkligen börjat gå och hon är så glad och stolt! =)

Mira har fortfarande lite seg hosta och förkylningen vill inte riktigt ge med sig. Imorgon ska hon egentligen få influensavaccin. Vi får se om de vill ge henne den annars kanske de kan ta och kolla över henne lite.


God natt!

Sjukling

Jag och Max har varit i Karlskrona och haft en riktig myshelg, bott på hotell och ätit hotellfrukost. Jag som är en riktig frukostmänniska och anser att frukosten är det bästa eller iallafall det viktigaste målet på hela dagen uppskattar verkligen att kunna gå ner till ett dukat bord och välja mellan alla goda läckerheter som vi vanligtvis inte äter hemma. Vi har förutom att ätit en massa god mat umgåtts med vänner och i lördags var vi tom på bal. Det är så kul att klä upp sig lite och ta en sväng om till Arvingarna.... :-) De var faktiskt mina favoriter när jag var liten. Nu har jag dock kommit ifrån det här med dansband men ibland är det roligt att få dansa lite pardans! Det gäller ju att försöka hålla kunskaperna vid liv.




Igår när vi kom hem mötes vi av en snorig liten tjej och idag vaknade hon med alldeles igen varade ögon. Stackars liten, jag vet själv hur jobbigt det är att ha ögoninflamation. Det är nog något vi har i familjen för både jag och Max råkar ut för det lite då och då. Så idag har Mira fått vara hemma från dagis och det blir inget jobb för mig i natt. Efter att ha varit inne större delen av dagen bäddade jag ner Mira i vagnen och vi begav oss ut i det dimmiga, gråa och trista vädret på en promenad.




Ikväll ska vi bara mysa och kurera lilla fröken.

Bilderna är redigerade i en ny app som jag laddat ner till IPhonen som heter Instagram. Bara att rekommendera!



- Posted using BlogPress from my iPhone

Höstmys

Den fortsatta inskolningen har gått bra. Imorgon är första gången som vi ska lämna Mira där och åka till jobb. Fast att allt har gått bra känns det lite pirrigt.

Vi har haft ett gemensamt möte med hab och förskolan som kändes väldigt positivt och det verkar som att Mira kommer få ett bra nätverk runt sig. Vi ska va med i ett litet "projekt" med Mira via habiliteringen. Jag återkommer med lite mer information när allt har blivit lite mer bestämt. Ska bli riktigt spännande att se hur det kommer fortlöpa.... ;-)

Vi har fixat en hel del i trädgården de senaste dagarna, sågat ner träd och räfsat löv. Vår lilla hjälpreda har också varit med ute i lövhögarna. Jag räfsar ihop och hon kastar ut dem igen.... =)

Världens goaste unge!

Nu tar jag er!

Mamma försöker stjäla lite kameratid....

Nöjd tjej uppe på kullen.

Jag har den senaste veckan börjat förstå varför vår gata heter Lövakullsvägen, namnet blir väldigt logiskt när man tittar ut i vår trädgård.. =)

Inskolning

Miras första dag på dagis!

Just nu är vi i full gång med inskolningen på dagis. vi har kommit halvvägs och det börjar gå bättre och bättre. Till en början ville Mira inte äta något när hon var där. Hon tog in det i munnen men spottade ut det igen minst lika fort. Frukt som hon tidigare ätit och gillat hemma är inte att tänka på än så länge.

Stämningen på förskolan känns väldigt bra och vi hoppas och tror att hon kommer trivas jätte bra när hon väl har funnit sig tillrätta. Mira har fått en egen resurs på förskolan, hon ska finnas där för att kunna hjälpa och stötta Mira lite extra i utvecklingen. Hon verkar väldigt ambitiös och har mycket erfarenhet som hon delar med sig av.

Imorgon ska vi åka till hab och bada, resursen ska följa med och se hur allt går till. När Mira är i fullgång på dagis är tanken att hon och resursen ska åka och bada tillsammans de dagar som det är bad på hab och Mira är på dagis.

Återkommer med hur det går med de fortsatta inskolningen.

Tillökning =)

Efter lite motgångar den senaste tiden kände vi att vi behövde få in något positivt och roligt i vardagen. Jag och Max har funderat på det ett tag men tyckte att det var bäst att vänta tills vi varit på semester. Det hela gick fortare än väntat och plötsligt dök det rätta tillfället upp... =)

Vi har blivit med katt. Han heter Woody och är 18 veckor gammal och är en riktig gatukorsning mellan olika raser, dock ser han ut som en hederlig bondkatt.

En kollega till mig har fött upp honom på flaska sedan födseln så han är väldigt tillgiven och kelen. Han gick fram till Mira direkt när han såg henne och la sig bakom hennes rygg där hon satt och lekte. Han låter henne klappa och ta på honom utan några vidare protester.

Han har tidigare bott hos en annan familj där det ena barnet tyvärr blev allergisk mot honom. Min kollega hjälpte sedan familjen att förmedla kontakten mellan oss och det känns som att det hittills har blivit väldigt lyckad "adoption" =).

Den stora frågan var trots allt hur det kom att fungera mellan katten och Optimus. Till en början var de väldigt skeptiska mot varandra. Den store Optimus verkade otroligt nog mer rädd för katten än tvärtom.

Woody fann redan första natten sin tryggaste plats, ovanpå garderoberna i tvättstugan. Antar att platsen är noga utvald och att den valdes beroende på att Opti inte kan komma åt honom så högt upp. Där kan han sova lugnt och tryggt.

Under dagarna som gått har spänning släppt lite mellan dem. Men att vi så här snart skulle mötas av den här synen var väldigt oväntat. 

Visst är de söta tillsammans!


I söndags hade Mira besök av en av sina favoriter, storkusinen Agnes. De två gillar verkligen varandra, jag låter bilderna tala för sig själv.....

Jag hoppas att deras glädje för varandra fortsätter att vara så här stark när de blir äldre, då kommer de ha mycket roligt tillsammans!

Imorgon väntar en ny dag i de gröngula kläderna och i den tutande bilen.... =)

Egypten/BUS i Lund

I onsdags förberedde vi oss för en efterlängtad resa till Egypten. Vi har tidigare inte vågat flyga till utlandet bland annat pga Miras hjärtfel. Nu hade vi dock fått klartecken från hjärtläkaren som tyckte det var okej att åka iväg. Mira blev förkyld för någon vecka sedan och vi provade det mesta för att få henne bättre, när väl avresedagen närmade dig verkade det som att näsan inte rann och hon var riktigt pigg. Vi skulle "sola, bada och dricka pinacolada". Hon hjälpte oss tom att packa resväskorna....

Efter att Mira på onsdagskvällen hade ätit kvällsmat och skulle få välling började hon kräkas. Vi hoppades att det var något i maten som orsakade kräkningarna och att hon skulle bli bättre under natten. Planet skulle lyfta kl 07.00, så en tidig morgon väntade oss. När vi väl kom i säng hade vi fått ett sms om att planet var drygt två timmar försenat, då tänkte jag att vi hade kanske lite flyt i alla fall. Mira slutade kräkas vid midnatt och vaknade kl 04.00 och var törstig, vi bestämde oss för att försöka följa planen om hon inte kräkte fler gånger. Vi gick upp och gjorde oss i ordning och väckte Mira. Hon åt välling med god aptit och verkade må rätt bra efter att ha kräkts kvällen innan. Vi packade in oss i bilen och kände att nu är vi äntligen på väg...
Bilresan gick bra men när jag lyfte ut Mira ur bilen kräktes hon upp all vällingen igen, suck, efter några snabba blickar mellan mig och Max insåg vi att det bara fanns ett alternativ, att ställa in resan. Max tog hand om Mira och jag gick och sa till i incheckningen att vi inte skulle med planet. Vi satt och hämtade andan en stund och funderade på hur vi skulle fortsätta dagen. Efter några goda råd körde vi till barnakuten i Lund, vi var ju tvungna att skaffa ett läkarintyg till flygbolaget. Jag hade dock en oroskänsla i magen, det kändes som att något inte stod rätt till. Mira hade ju haft liknande kräkningar för ca två månader sedan, vi sökte då i Hbg och där avvaktade de med undersökningar och dagen efter var hon bättre så de hitta inte någon orsak till kräkningarna och vi skrevs hem. I Lund gick det lite snabbare. Vi kom in på ett rum direkt och läkaren kom in efter några minuter, han kallade in barnkirurgen och undersökningarna började planeras. Efter bara någon timme var röntgen i fullgång och Mira hade fått dropp och en sond i näsan.

De gjorde en passageröntgen, vilket tar lite tid. Man börja med att spruta in kontrast i magsägen via sonden och sedan följer man med röntgen hur vätskan fortsätter ner genom matsmältningssystemet. Kontrasten gick fint förbi området där hon opererades när hon var en vecka gammal men längre ner i tunntarmen verkade det ta stopp..... =( Nu började Mira bli riktigt matt och trött och det kändes som att vi inte fick någon riktigt kontakt med henne, utan det verkade presic som hon var i en annan inre värld.

Strax innan kl 17.00 fick vi reda på att de behövde operera henne för att kunna få reda på och reda ut det som orsakade stoppet. Vi visste tidigare att Miras tarmar inte ligger riktigt som de brukar och att hon har risk för att få sammanväxningar i buken eftersom hon tidigare varit opererad. Förberedelserna satte i fullgång och operationen planerades senare underkvällen.

Här är Mira badad och skrubbad med Descutan (hon som inte gillar att bada i balja i vanliga fall lyckades få in lite medel i högra ögat). Efteråt gosade hon och hämtade krafter i pappas famn.
Den här gången fick vi följa med in på operation ända fram tills hon blev sövd. Max fick säga hejdå i slussen och jag fick följa med henne in och hålla henne i handen när hon somna. Hon sov redan när de sövde henne, det kändes väldigt skönt och jag tror att hon inte uppfattade att något var på gång.

Här efter följde några hemska timmar i ovissheten. Vi lyckades slumra till en liten stund och precis då kom läkarna in på rummet och överrumpla oss. De hade goda nyheter och Mira mådde bra. Operationen hade också gått bra hon hade fått ett rosettliknande tarmvred ungefär mitt på tunntarmen som var orsakat av sammanväxningar. Troligen var det pga av förkänningar till detta som hon kräktes för ca två månader sedan. De första två dygnen sov hon mest och var bara vaken några korta stunder.

Här sover hon på min magen förmiddagen efter operationen. Den här ställningen gillade hon verkligen att sova i, lite konstigt med tanke på snittet på magen. Men hon hade ju antagligen inte sovit så om det gjort ont eller va obehagligt, det kanske snarare avlaste lite skönt.

Som tur var behövde de inte dela tarmen vid operationen utan hon fick börja dricka direkt efter.

Hon fick smärtstillande med hjälp av en epiduralkateter som går in i ryggraden och bedövar de området som de har opererat i. Det fungera antagligen väldigt bra för henne för hon verkade inte ha särskilt ont utan sov gott. Tyvärr fick de stänga av den lite tidigare än beräknat pga att apparaten började krångla. Några timmar efter fick hon väldigt ont och behövde  Morfin.

Efter tre dygn och ytterliggare lite vila var det som att vända på en hand. Vi började skymta hennes härliga smail och glimten i ögonen. Nu började väntan på att hon skulle bli bättre mindre dryg och Mira förgyllde tiden med att busa, charma personalen och leka med hennes nya docka som hon fått av oss.

 Vi väntade på kvittot som skulle visa att allt fungera som det skulle i hennes lilla mage, vi blev glada för varje liten fis och vi väntade bara på den "stora" leveransen.... =)

Här är Mira lika glad som oss för att allt fungerar som det ska och vi hoppades på att snart få komma hem. Bilden är tagen igår och nu sitter jag hemma i vår soffa och bloggar. Mira sover gott i sin egen säng. Självklart är jag lite orolig och springer in på hennnes rum titt som tätt men än verkar hon sova väldigt lugnt och gott.

Nu är vi väldigt glada för att inte resan blev av, tänk om vi hade behövt operera henne där nere. Läkarna trodde att det hade behövts om vi satt oss på planet. Usch, hemska tanke....

Detta var allt från oss för denna stund.

God natt!

Fortsättning....

För någon vecka sedan hade jag väldigt mycket olika tankar som cirkulerade och låg och kändes som ett litet åskmoln inom mig. Det kändes som att det antingen kunde dra bort och lämna ett härligt solsken efter sig eller bryta loss och bli en riktigt oväder, eller är svaret så svart eller vitt? Jag tror inte att det är så. Ibland känns livet väldigt ljust, vitt och härligt men ibland även väldigt trist, orättvist och svart. Men där emellan anser jag att det finns många olika nyanser av grått. För mig och säkert för många andra är det de grå nyanserna som innebär vardagen med rutiner, måsten, stress men även mys, lek och kärlek varvat om vartannat.

Den situation jag befinner mig i just nu beror både på mina egna val och slumpen. Ett liv tillsammans med Max har jag själv valt och skulle inte vilja ha något annat. Han är en del av mig och den delen skulle jag aldrig vilja dela med mig av till någon annan. Utan honom är jag inte mig själv, vi har växt ihop och anpassat oss till varandra. För mig är vi det perfekta paret, vi tycker lika i mycket men vågar även säga ifrån när vi tycker att något inte är okej. Ett annat stort plus är att vi har förståelse för varandras intressen. Tidigare höll jag på mycket med hästar och då fans Max där och ställde upp och stöttade mig när det behövdes. Nu är det mer Max tur att utöva det han har velat ända sedan han var liten, han har köpt motorcykel och kör enduro. Det unnar jag honom även om jag ibland är lite tjatig ;-).

Jag vill även passa på att tacka Mamma och Pappa för all tid, energi och pengar de har lagt ner på mig och mitt stora intresse för hästar. Ni vet att det har betytt mycket för mig och är en del av mig även om jag inte håller på med det just nu. Det är en av dem sakerna jag skulle vilja ändra på. Jag vet att jag inte har möjlighet att skaffa någon egen häst just nu, men jag skulle så gärna vilja rida någon gång i veckan. Att ha släppt mitt stora intresse för hästar känns väldigt konstigt och det känns som något inom mig fattas. Det känns som jag inte är mig själv utan hästarna. Visst jag tränar en del men det är inte mitt intresse på det sättet utan mer en del av mitt arbete.

Nu kommer vi sådär helt naturligt över på min utbildning och mitt jobb. Att jag började läsa till sjuksköterska var egentligen en ren slump och ödet spelade in. Samma vecka som Max fick besked om att han skulle bli placerad i Karlskrona fick jag besked om att jag kommit in på sjuksköterskeutbildningen (som jag sökt mest för skojskull). Jag bestämde mig för att ge det en chans och vi tog vårt pick och pack och flyttade till Karlskrona. När jag väl börjat kändes det helt rätt. Som jag skrivit tidigare kan jag inte tänka mig något bättre lämpat yrke för mig. Att jag sedan läste ambulansvidareutbildningen var också bara av en händelse. Jag visste att det var svårt att få jobb som sjuksköterska i Karlskrona och sökte några olika utbildningar utifall jag inte skulle få något jobb. När jag sedan fick beskedet om att jag var antagen till ambulans vuben kändes det självklart. Så med tanke på mitt jobb är det inget jag vill ändra på mer än att jag vill börja jobba igen och det ska jag ju i morgon =).

Sen har vi ju fått en underbar liten dotter med Downs syndrom. Hon förgyller vårt liv och ger oss så mycket värme, glädje och kärlek. Visst har vi haft det tufft emellanåt men det är inget jag kan eller vill ändra på. Mira har hittills gett mig så mycket mer än vad jag någonsin kunnat vänta mig av mitt barn. Vi har lärt känna så många härliga och underbara människor som vi troligen aldrig kommit i kontakt med om vi inte haft en unik liten prinsessa. Hon bevisar gång på gång för oss att ingenting är omöjligt och att vi inte ska sätta några gränser för vad hon kan och inte kan klara av.

Att jag har blivit en tanke och känslomänniska tror jag bara är positivt och är ett bevis på att man hela tiden fortsätter att utvecklas som människa även om man känner sig vuxen. Jag tror det är nyttigt för mig att jag tänker efter en extra gång på varför och hur saker är samt hur jag vill att det ska vara. Det hjälper mig att lite mer målinriktat och eftertänksamt köra på i fullfart framåt. Vilket jag har kommit fram till är en del av mig själv, mitt sätt att leva och inte ett sätt att fly mina känslor. Även om jag ibland känner mig lite stressad, älskar jag ju att ha många bollar i luften. Jag är ju en utåtriktad och glad människa som tycker om att umgås med och lära känna nya människor som kan berika mitt liv.

Bryr jag mig egentligen om vad andra tycker? Ja och nej, såväl positiv som negativ kritik kan vara bra. Det får mig att tänka efter och motivera mina val. Rent struntprat bryr jag mig däremot inte om. Så länge jag är tillfreds med mig själv och kan stå uppför och motivera varför saker och ting är som de är ska jag försöka att inte bry mig om vad andra har för åsikter.

Och såklart kommer det ett par bilder....

Min älskade Mira!

Miras nya grej, hon kelar med både det ena och det andra =)

Hundvakt

Här kommer lite nya bilder från helgen när Opti har haft sin fästmö på besök. Vädret har varit underbart och vi har försökt va ute så mycket som möjligt.

De här hundarna är bara så underbara, speciellt tillsammans. Opti fyllde sex år i går men det kan man verkligen inte märka när han är med Ina. (Ina är mina föräldrars berner tik som är tre månader yngre än Opti).

Mira gillar verkligen deras lockiga pälsar, de är dock mindre roade av att hon är och drar i dem. De har dock kommit underfund med att  hon är en liten guldgruva när det gäller mat, de ligger och vaktar under hennes stol för att va snabbast fram om någon liten mumsbit skulle hamna på golvet. Vilket det gör väldigt ofta numera när Mira ska försöka pilla i sig maten själv... =)

 

Busfröet är framme och ska ha tag i den fina rosa kameran.

Hoppas ni haft en bra helg och att ni kan starta morgondagen och veckan med nya fräscha krafter. Det ska jag försöka även om jag känner mig rätt trött ikväll. Igår var jag på lite fest med tjejerna, för min del blev det inte så sent men nu ikväll känner jag mig rätt sliten (det märks ju att man inte är 20 längre... =)).

 

God natt!

Tid att tänka

De senaste dagarna har gått i lite lugnare tempo och vi har passat på att umgås med och träffa lite vänner. Jag och Mira har även haft kvalitetstid för oss själva. Mira har börjat sova lite mer ordentligt på eftermiddagarna, så nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra med all egentid och självklart sätter min hjärna igång att arbeta.

Hur har jag hamnat i den situation jag befinner mig i just nu? Beror det på mina egna val eller beror det på ödet eller slumpen. Vad skulle kunna va annorlunda, vill jag att något ska va annorlunda och i så fall vad? Vad tycker andra och vad har de för åsikter eller bryr jag mig egentligen om vad andra tycker?

Som ni märker är det mycket som snurrar i mitt huvud just nu. Ännu har jag inga svar men jag hoppas att de kommer snart. Jag tycker inte om att va såhär villrådig. Sen när blev jag en tanke och känslomänniska? Jag brukar ju bara köra på i full fart framåt, tyvärr ibland utan att ha tänkt mig för. Jag har säkert sårat någon på min väg helt omedvetet och naivt. Det ber jag om ursäkt för såhär i efterhand om det nu går...

Är den nya sidan eller egenskapen hos mig något positivt eller negativt?

Är mitt sätt att fylla dagarna med massa aktiviteter och måsten ett sätt för att slippa tänka och känna för mycket, eller är det bara mitt sätt att leva?


Fortsättning följer...

- Posted using BlogPress from my iPhone

Sjukstuga

Senaste veckan har vi varit en hel del på sjukhuset, både pga vanliga rutinkontroller men även av lite mer akut anledning.  Det positiva och vad som är väldigt skönt är att det vid senaste hjärtkontrollen verkade som att Miras hjärtfel ser bättre ut, vet inte riktigt vad detta innebär ännu men i november ska vi träffa en speciallist från Lund. Senare i veckan började Mira kräkas och fick lite problem med magen. Vi åkte till sjukhuset och blev inlagda över natten. Dagen efter mådde hon dock mycket bättre, undersökningarna gav ingen förklaring till va som skett utan Mira verkar ha rett ut det hela själv. När vi sedan varit hemma ett dygn fick hon plötsligt hög feber som har hållit i sig hela helgen, så idag var det dags att besöka sjukhuset på nytt. Vår otroliga lilla tös verkar ju må förvånansvärt bra för att ha 39-40 graders feber. Hon är inte förkyld eller någonting så vi vet inte riktigt vad febern beror på. Idag tog de en urinodling som vi får svar på imorgon men vi har redan börjat behandla med antibiotika för hennes infektionsprover visar att hon har något pågående i kroppen. Nu håller vi tummarna för att hon kryar på sig snart, vi är inte vana vid att ha en liten sjukling här hemma. 

Emellan febertopparna har Mira haft lite spratt i benen och har börjat stå själv mer och mer, hon blir så lycklig när hon lyckas (dessutom tycker hon det är roligt att slänga sig framåt i famnen på den som råkar vara framför ;-)), igår tog hon till och med ett steg på egen hand.

Nähä, nu ska jag lägga mig och hoppas att de blir en något lugnare natt än vad de sista har varit pga Miras feberyra.

Länge sedan...

Pyjamas mys med Pappa!

Ja det var länge sedan jag bloggade senast. Dagarna bara springer i väg och jag försöker ta vara på varje dag och få ut det mesta och bästa av dem. Just nu lever jag verkligen efter mitt nya måtto, lev i nuet. Jag börjar bli lite stressad över att jag snart ska börja jobba på heltid och att Mira ska börja på dagis. Alla pusselbitar som behövs inför att dagisstarten ska bli bra börjar falla på plats. Men var har tiden tagit vägen och tänk att min mammaledighet med Mira snart går mot sitt slut. Vi skulle ju hinna med så mycket mer. Det har tagit ett tag för oss att komma in i våra nya roller, acceptera och bearbeta allt som har hänt. Nu ser jag tillbaka på tiden hemma med Mira med stor glädje även om vi haft det tufft emellanåt. De sista veckorna har varit rätt intensiva med mycket jobb och annat skoj så nu längtar jag efter några sköna lata veckor hemma med Mira. Jag ska njuta varje dag och ta vara på varje tillfälle som ges till att bara leva i det underbara nuet.

Nimis

Igår kom familjen Knoester på besök, det är alltid lika trevligt och uppskattat. Det är så härligt med den familjen, vi kan alla vara oss själva. Fast att det numera blir rätt långt mellan gångerna vi ses känns det som det var igår. Jag vet själv att jag kan vara väldigt dålig på att ringa och hålla kontakten men eftersom Fru Knoester bloggar känns det som att jag har rätt bra koll på henne även om vi inte talas vid per telefon.  Det är väl en av nackdelarna med det här bloggandet. Det är ju inte alltid som man skriver öppet här på bloggen om precis hur man känner eller mår. Jag vet att hon haft det jobbigt ett tag och har lite dåligt samvete över att jag inte hört av mig till henne mer än vad jag gjort. Jag har haft koll på hennes blogg minst en gång om dagen och tänkt mycket på henne den senaste tiden. Men tyvärr har det gått henne helt ovetandes förbi, för hur i hela friden skulle hon kunna veta det.... att just jag är en av dem som följer hennes blogg dagligen. Jessica, jag hoppas att du vet att jag finns här och att du kan höra av dig när som och prata om vad som helst när du än känner för det. Igår blev det mest mys här hemma i huset och vi grillade lite god mat och satt och snackade fram emot småtimmarna.

Äntligen nere vid Nimis

När vi vaknat i morse och fått i oss lite frukost tog vi bilarna och åkte ut till Kullaberg för att besöka Nimis. Det var inte särskilt länge sedan vi var där men då kom vi i från havet med båt. Idag hade jag inte riktigt klart för mig hur svårframkomlig promenaden ner till Nimis skulle vara. Som tur var hade vi lämnat vagnen hemma och jag traskade/klättrade med Mira i bärsjalen. Det var en liten utmaning men det gick faktiskt över förväntan. Väl nere klättrade vi runt i "trädkojjorna" och satt på stenblocken och picknickjade i solen. Precis när vi skulle bege oss uppåt igen öppnade himlen sig och det började ösregna. Inne i skogen var det lite lugnare men en liten bit innan bilen började det även att hagla småspik. Vi tjejer fick ta skydd inne på Himmelgårdens hembygdsgård medans grabbarna fick springa och hämta bilarna. Tack familjen Knoester för en härlig och spontan dag tillsammans. På vägen hem stannade vi hos Miras farmor och farfar och fick en god fika medans vi torkade och blev lite varma igen. I morgon kommer det nytt besök från Karlskrona så ikväll har vi bara slappat och ladda batterierna.

Blickar ut över den fina havsutikten från Nimis

Utflykt

I söndags begav vi oss ut på en liten utflykt. Vi packade in oss i bilen och begav oss upp i skogen norrut för att leta rätt på ett omtalat våffelställe i en liten by. Jag hade hört talas om det på jobb men visste inte riktigt var det låg eller när de hade öppet. Efter några felkörningar hittade vi i dock rätt. Det var ett charmigt lite ställe och vi fick kaffe och två våfflor var för totalt 80 kr. Antagligen går de väl knappt runt på det men det är byaföreningen som driver stället och vill hålla det vid liv. De håller till i den gamla skolan i Bassholma och har servering på lördagar och söndagar. Jag kan varmt rekommendera det, våfflorna och alla tillbehör var väldigt goda. Jag gillar sådana här små ställen med människor som är vänliga och pratglada. Jag gynnar gärna deras verksamhet så att de kan få fortsätta hålla på med det dem gör.

                                Förväntansfull......                     Mmmm... lika goda som vi hoppats på

Efteråt fortsatte vi turen tillbaka mot Össjö genom skogen för att leta efter svamp. Vi hittade några stycken... :( antingen är vi usla på att hitta dem eller så har någon redan varit ute och norpat dem före oss. Nu hade jag till och med fått lite insider tips, men inte hittade vi några mängder för det. Jag får nog ha med mig en expert ut i skogen som kan peka ut ställena och svamparna åt mig.

Mira och jag på svampjakt

 

 

 

 

Efter en lång dags jobb och en löprunda ikväll lockar sängen och några sköna timmars sömn.
Sov gott allesammans!                           

Rustade

Ja idag har jag och Mira varit och införskaffat oss vars ett par nya Tretorn gummistövlar.... :-) fint ska det va! Miras är bara så söta, jag kunde inte låta bli att köpa just dem. Att hennes nästan var lika dyra som mina sved ju i plånboken men det får de vara värda. Stövlar behövs ju nu när vi bor "på landet". Jag har ägt många par genom åren tack vare uppväxten på landet och hästarna men av någon konstig anledning hade jag inte ett enda par nu. Ikväll har jag invigt de nya när jag gick kvällspromenad med Opti i hällregn.

Ny ska jag krypa ner i sängen och läsa. Godnatt allesammans!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Ledighet

Nu har vi varit lediga i snart en vecka och vi har försökt att inte grejja så mycket med huset utan försökt att hitta på lite andra roliga saker i stället. Det känns skönt att vi kommit så långt att vi kan börja slappna av och njuta av det vi åstadkommit den senaste tiden. I fredags hade vi barnvakt och var och körde gokart med några vänner, efteråt blev det fest här hemma och vi fortsatte fram till fyra på morgonen. Vi vaknade dock rätt tidigt fast att vi inte hade Mira hemma och var förvånansvärt pigga. Lördagen tillbringade vi i trädgården med sol och bad. Vi har börjat med en ny aktivitet som Mira gillar, vi beger oss ut i skogen och på vägarna med cykel och Mira sitter där bak och får känna på vinden i ansiktet. Hon är otroligt nöjd där hon sitter och tjuter till av glädje emellanåt. I lördags kom hon dock fram till att stolen inte var speciellt skön att sova i och cykelturen avslutades lite mer hastigt än väntat.... =)

                                  Mira och jag på cykeltur

I måndags drog vi söderut och spenderade dagen med Max sida av familjen, det blev lite olika stopp för att träffa så många som möjligt. Vi firade Miras kusiners födelsedag, de har verkligen blivit stora, de var bara 7-8 år när jag och Max träffades och hade nästan precis börjat skolan. Känns som det inte var särskilt länge sedan men när jag tänker efter har det ändå hunnit hända en hel del sedan dess. Jag hade inte ens slutat gymnasiet och hade ingen aning om hur mitt "vuxna liv" skulle bli. Det är väl långtifrån klart ännu och mycket kommer säkert att hända. Jag har dock utbildat mig, hittat ett jobb som jag trivs med, fått en underbar egen liten familj och ett hus som verkligen börjar likna det jag drömt om. Jag kan fortsätta en stund till men jag tror jag nöjer mig här så jag inte tröttar ut er med hur fantastiskt mitt liv är. Det gäller att leva här och nu, jag vet ju att mitt känsloläge och flytet kan ruckas fortare än att jag hinner med.

Vår bröllopsdag firade vi med en premiär tur med båten ut till Kullaberg. Det var väldigt mysigt men det är lite omständigare nu när vi har Mira än vad det var när det bara var jag och Max. Det är helt klart värt det, jag blir så glad av att ha henne omkring mig. Hon satt som ett ljus under tiden vi körde och hon tom somnade i Flytvästen. Kullaberg bjöd tyvärr på en himla massa rapsbaggar så efter ett tag åkte vi in till Arild shamn och låg där och fikade istället.

Igår var vi en sväng i Helsingör med mina föräldrar som tack för att de hjälpt till så mycket vid renoveringen av huset (framförallt Mamma som hjälpt oss att måla fönster). Jisses vad mycket folk det var på båten till och i Helsingör, jag tror aldrig jag varit där med så mycket folk, det var helt smockat på båten och i gatorna. Kanske berodde på att det var sådär lagom varmt men ändå inget direkt strandväder. Det blev lite shopping och en öl eller två på uteserveringarna. Mira börjar numera lessna på att sitta i vagnen  längre stunder och vill hellre ut och spatsera. Här på bilden tätt följd av mig och Max. (Jag vet att det inte ser ut som det är särskilt mycket folk på den här bilden, men den är tagen lite senare när folket började tunna av.... ;-)) På vägen hem "turade" vi och åt grillbuffe på Aurora. Rätt trötta, mätta och nöjda landade vi tillslut i våra sköna sängar.

Ikväll ska vi umgås med några vänner och i morgon är det dags för mig att hoppa i de grön/gula kläderna igen. Jag längtar redan till nästa ledighet.


Kram till er alla!