Fortsättning....

För någon vecka sedan hade jag väldigt mycket olika tankar som cirkulerade och låg och kändes som ett litet åskmoln inom mig. Det kändes som att det antingen kunde dra bort och lämna ett härligt solsken efter sig eller bryta loss och bli en riktigt oväder, eller är svaret så svart eller vitt? Jag tror inte att det är så. Ibland känns livet väldigt ljust, vitt och härligt men ibland även väldigt trist, orättvist och svart. Men där emellan anser jag att det finns många olika nyanser av grått. För mig och säkert för många andra är det de grå nyanserna som innebär vardagen med rutiner, måsten, stress men även mys, lek och kärlek varvat om vartannat.

Den situation jag befinner mig i just nu beror både på mina egna val och slumpen. Ett liv tillsammans med Max har jag själv valt och skulle inte vilja ha något annat. Han är en del av mig och den delen skulle jag aldrig vilja dela med mig av till någon annan. Utan honom är jag inte mig själv, vi har växt ihop och anpassat oss till varandra. För mig är vi det perfekta paret, vi tycker lika i mycket men vågar även säga ifrån när vi tycker att något inte är okej. Ett annat stort plus är att vi har förståelse för varandras intressen. Tidigare höll jag på mycket med hästar och då fans Max där och ställde upp och stöttade mig när det behövdes. Nu är det mer Max tur att utöva det han har velat ända sedan han var liten, han har köpt motorcykel och kör enduro. Det unnar jag honom även om jag ibland är lite tjatig ;-).

Jag vill även passa på att tacka Mamma och Pappa för all tid, energi och pengar de har lagt ner på mig och mitt stora intresse för hästar. Ni vet att det har betytt mycket för mig och är en del av mig även om jag inte håller på med det just nu. Det är en av dem sakerna jag skulle vilja ändra på. Jag vet att jag inte har möjlighet att skaffa någon egen häst just nu, men jag skulle så gärna vilja rida någon gång i veckan. Att ha släppt mitt stora intresse för hästar känns väldigt konstigt och det känns som något inom mig fattas. Det känns som jag inte är mig själv utan hästarna. Visst jag tränar en del men det är inte mitt intresse på det sättet utan mer en del av mitt arbete.

Nu kommer vi sådär helt naturligt över på min utbildning och mitt jobb. Att jag började läsa till sjuksköterska var egentligen en ren slump och ödet spelade in. Samma vecka som Max fick besked om att han skulle bli placerad i Karlskrona fick jag besked om att jag kommit in på sjuksköterskeutbildningen (som jag sökt mest för skojskull). Jag bestämde mig för att ge det en chans och vi tog vårt pick och pack och flyttade till Karlskrona. När jag väl börjat kändes det helt rätt. Som jag skrivit tidigare kan jag inte tänka mig något bättre lämpat yrke för mig. Att jag sedan läste ambulansvidareutbildningen var också bara av en händelse. Jag visste att det var svårt att få jobb som sjuksköterska i Karlskrona och sökte några olika utbildningar utifall jag inte skulle få något jobb. När jag sedan fick beskedet om att jag var antagen till ambulans vuben kändes det självklart. Så med tanke på mitt jobb är det inget jag vill ändra på mer än att jag vill börja jobba igen och det ska jag ju i morgon =).

Sen har vi ju fått en underbar liten dotter med Downs syndrom. Hon förgyller vårt liv och ger oss så mycket värme, glädje och kärlek. Visst har vi haft det tufft emellanåt men det är inget jag kan eller vill ändra på. Mira har hittills gett mig så mycket mer än vad jag någonsin kunnat vänta mig av mitt barn. Vi har lärt känna så många härliga och underbara människor som vi troligen aldrig kommit i kontakt med om vi inte haft en unik liten prinsessa. Hon bevisar gång på gång för oss att ingenting är omöjligt och att vi inte ska sätta några gränser för vad hon kan och inte kan klara av.

Att jag har blivit en tanke och känslomänniska tror jag bara är positivt och är ett bevis på att man hela tiden fortsätter att utvecklas som människa även om man känner sig vuxen. Jag tror det är nyttigt för mig att jag tänker efter en extra gång på varför och hur saker är samt hur jag vill att det ska vara. Det hjälper mig att lite mer målinriktat och eftertänksamt köra på i fullfart framåt. Vilket jag har kommit fram till är en del av mig själv, mitt sätt att leva och inte ett sätt att fly mina känslor. Även om jag ibland känner mig lite stressad, älskar jag ju att ha många bollar i luften. Jag är ju en utåtriktad och glad människa som tycker om att umgås med och lära känna nya människor som kan berika mitt liv.

Bryr jag mig egentligen om vad andra tycker? Ja och nej, såväl positiv som negativ kritik kan vara bra. Det får mig att tänka efter och motivera mina val. Rent struntprat bryr jag mig däremot inte om. Så länge jag är tillfreds med mig själv och kan stå uppför och motivera varför saker och ting är som de är ska jag försöka att inte bry mig om vad andra har för åsikter.

Och såklart kommer det ett par bilder....

Min älskade Mira!

Miras nya grej, hon kelar med både det ena och det andra =)